Skrevs ut från slutenvården i början av april 2014, och sedan från dagvården ett par veckor senare. Innan dess spenderade jag periodvis x antal månader på sjukhus under drygt 8 år. En tredjedel av mitt liv. BUT NO MORE! Kan inte fatta att det “bara” är ett årsedan jag skrevs ut. Känns som typ…. …10 årsedan (!). Så avlägset, helt otroligt. Trodde aldrig att jag skulle kunna leva som en “normal” människa igen. Att kunna leva, njuta, ha roligt, tänja…
Jag vet att jag inte tänkt skriva om ätstörningar i själva bloggen, men efter att jag fått ett mail av en kollega som är orolig för sin kompis, dök det upp ett inlägg i huvudet på mig. Det handlar om den otäcka liknelsen mellan Härskarringen (Lord of the Rings) och ätstörningar (*av alla slag). Liknelsen är såpass förbannat jävla bra, att jag helt enkelt måste dela med mig. Jag, liksom alla andra som suttit i skiten, kommer att känna igen…
Dan före dan före dopparedan… Woooop!!! Verkar tyvärr som att snön når Göteborg först ett par dagar EFTER julafton (typiskt) men ändå, ser fram emot allt julmys med familjen. Och Jerry. De senaste åren har jag väl inte direkt sett fram emot jul så mycket som när jag var liten, och nu. För de flesta “ätstörda” därute är julhelgen mest en enda stor käftsmäll av ångest. Mat och godis i mängder, sociala tillställningar osv… En mardröm helt enkelt. Jag är så…
Satan i gatan vad snabbt tiden går! Blir fan mörkrädd. Det är redan November. Sen kommer December, och vips så är det 2015! Sjuuuukt. Jag tror att fler än jag har väldigt svårt för det här att “leva i nuet” och ta vara på varje dag. Det är synd. Samhället är så stressat att man sällan hinner, eller ens kommer ihåg, att stanna upp en stund och andas. Eller ännu hellre, stanna upp och NJUTA. Jag är dock bättre på…
Varit lite mycket det senaste om man säger så; håller både på att vänja mig vid universitetsstudier och vid mitt nya boende. Dessutom är det många känslor som spökar, så igår fick jag faktiskt en rejäl känslokollaps. Behövde plugga, men kunde inte koncentrera mig på någonting. Det blev bara kortslutning. Grät utan anledning… Tur då att min fantastiska pôjk bestämde sig för att åka och sova hos mig – vare sig jag gick med på det eller inte. Det är…
Follow