[text in English]

DAGIS – LÅGSTADIET – MELLANSTADIET:

Let’s face the facts; små barn har inte lärt sig vad man får och inte får säga till andra barn, så redan på dagis får de flesta höra ett och annat glåpord, det är svårt att komma ifrån. Barn härmar varandra, så när någon började kalla mig “tjockis” så gjorde såklart andra barn också det. När de där små gliringarna blir fler och fler ju äldre man blir börjar man dock fundera på om det ligger något bakom orden. För de andra barnen hade det kanske bara blivit en vana att kalla mig tjockis och liknande, men vad hade det blivit för mig? Jag har alltid varit väldigt social och haft lätt för att få vänner, aldrig blivit utstött av andra barn, men ändå hamnade de där kommentarerna på mig. Jag kanske var tagen för given i gänget så att det “inte borde spela någon roll” vad man sa till mig? När jag började skolan så hade jag på sätt och vis vant mig, men då skulle man plötsligt visa sig för sina klasskamrater i badkläder (simprov), och det samtidigt som alla barn började intressera sig för skillnaderna mellan pojkar och flickor (jag går inte in på allt i detalj, jag tror att de flesta förstår vad jag menar). Jag tror att jag var med på de allra första simproven i grundskolan, lågstadiet, men sedan dess har jag avstått allt som innebär att visa sig offentligt i badkläder under resten av min skolgång.

HÖGSTADIET:

Roligaste perioden i mitt liv (hittills), men också början på ett drygt 8-årigt helvete. Jag hade med mig många av mina vänner från låg- och mellanstadiet, och skaffade även en massa nya kompisar på den nya skolan. Det var i 7:an som jag fick en ny “bästis” (som än idag är en av mina allra bästa vänner), och vi hittade på MYCKET ihop under högstadiet. Vi testade nya klädstilar, experimenterade med smink, började lyssna på musik som våra föräldrar (och de flesta andra) hatade, upptäckte alkohol, tjuvrökte, spanade på killar… Gjorde det som ungdomar gör i de tidiga tonåren helt enkelt! Trots allt bus och skoj så fanns kroppsnojan alltid där, och jag visade mig inte gärna i tajta kläder eller duschade när de andra tjejerna kollade på. De få gånger jag visade lite hud var på danstävligar, men då såg jag alltid till att ha ett rejält lager med brun-utan-sol. Min danstränare hade så fint sagt att “det finns en tendens att se bredare ut när man är vit” – en mening som suttit fastlimmad i mitt huvud i mååånga år sen dess. Kroppsfixeringen i mitt eget huvud, och bland ungdomar, blev mer och mer påtaglig under högstadiets gång, så när jag jag gick sista terminen i 9:an sa jag till mig själv att jag skulle starta ett nytt liv i gymnasiet. Ett nyttigare liv. Jag började intressera mig för siffrorna på vågen och bestämde mig för att “om jag går över xx kg så tar jag livet av mig”. Det kändes inte som ett verkligt hot då, men bara ett par år senare skulle det bli allt som spelade någon roll.

GYMNASIET:

Jag hade börjat äta nyttigare i slutet av 9:an; bytt ut vitt bröd till rågbröd, mer sallad, mindre sås osv… Egentligen inga konstigheter, att äta nyttigt är ju jättebra! Det bidrog till en viss viktnedgång såklart och läget var fortfarande lugnt, jag var fortfarande på en hälsosam vikt. Tyvärr blev jag beroende av att siffrorna gick neråt. Jag började fiffla mer och mer med maten för att fortsätta gå ner i vikt, det räckte inte att vara nyttig och behålla en sund vikt längre. Ätstörningar har egentligen inget med ens kroppsvikt att göra, det är KONTROLLBEHOVET som spökar. Under mitt första år i gymnasiet blev kraven i skolan mycket högre än innan, jag tränade nästan varje dag då jag tävlade i dans på elitnivå, och i samma veva började jag jobba som modell. Jag tappade kontrollen över pluggandet och bytte helt enkelt fokus helt: mat/vikt/träning. Den största viktnedgången skedde mellan 2006 och 2007. Sen började jag i tvåan på gymnasiet och människorna runt omkring mig insåg (troligtvis innan mig) att jag hade utvecklat anorexi. Modellkarriären gick snabbt från noll till hundra. Sommaren 2008 spenderade jag i Milano, och jag tror att det var först DÅ som jag insåg att jag var sjuk. På riktigt. En finsk modell som bodde i samma lägenhet som jag började ifrågasätta mitt beteende (TACK Daniela!) och min italienska modellagentur skrev mått på mina setcards som inte stämde. De skrev att jag var bredare än jag egentligen var, vilket satte igång mina tankar ordentligt “man kan väl inte vara FÖR SMAL som modell???”… Ätstörningar kommer sällan “själva”, förutom anorexi hade jag utvecklat OCD (tvångssyndrom), depression och självskadebeteende, så det blev nu rätt uppenbart att jag hade problem.

Efter att min mamma börjat skicka mig till kuratorer osv på vårdcentraler och liknande hamnade jag tillslut (2009) hos en psykolog på Anorexi-bulimi-mottagningen på Östra Sjukhuset. För första gången förstod någon hur jag mådde. Jag vägrade läggas in på slutenvård, men efter mycket om och men gick jag med på dagvård. Jag har långa minnesluckor från de två sista åren i gymnasiet. Det jag kommer ihåg var att jag satt inlåst på toaletterna under rasterna för att ingen skulle prata med mig (isolering) och inte heller se att jag hoppade över lunchen. Sista terminen i trean var jag sjukskriven. Jag tog studenten med mina klasskamrater men läste klart de sista ämnena en termin senare.

EFTER GYMNASIET:

Under min tid på dagvården hade jag stabiliserat min vikt och börjat äta regelbundet igen. Jag trodde att jag hade läget under kontroll, men så var inte fallet. Jag modellade vidare och flyttade till England hösten 2010, som au pair, och jobbade hemma hos en familj. En tysk tjej (som blev/är en av mina bästa vänner) hade ansvar för barnen, och jag ansvarade på djuren; tre stora hästar, en ponny, tre hundar och två kaniner. Jag trivdes extremt bra, har hälsat på familjen flera gånger sen jag kom hem till Sverige igen. Det som förstörde min tid i England var maten. Såklart. Jag tappade mina rutiner och började småäta, och sedan hetsäta. Vikten sprang iväg uppåt och när jag kom hem var jag riktigt deppig på nytt. En hetsätningsstörning gick över i bulimi.

Bloggat: “Kärlek vs Bulimi”, 2011-01-23:
Min kropp och jag känns som två helt olika varelser, två riktigt hemska ovänner. Att ha ett förhållande i nuläget är omöjligt. Jag önskar att det vore annorlunda, men nu är det som det är. Känns som att jag gått miste om så många år som borde vara de bästa i mitt liv. Usch… Varför skulle detta hända mig…!? Varför just jag av alla människor…!? Jag hoppas verkligen att år 2011 kommer att bli en början på ett bättre liv för min del…

Som många andra med liknande problematik intalade jag migsjälv att jag skulle klara av att bli frisk på egen hand. Det kanske finns några därute som klarat detta, men de är extremt få. Oftast är det nämligen ätstörningen som inte vill bli störd och gör så att man intalar sigsjälv att inte ta emot hjälp. Livet rullade på, trots att jag mådde skit. Jag “trodde” att mitt velande med mat och vikt berodde på allmänt dålig disciplin, så jag skaffade PT och la om mina kost- och träningsvanor. Till en början fungerade det bra; jag tränade lagom, åt bra och byggde muskler. Men, med en ätstörning rotad i hjärnan gick det såklart till överdrift tillslut. Tränade mer, åt mindre, tappade vikt och tänkte göra comeback som modell. Vintern 2012 hade jag krupit ner i anorexi-träsket igen (dock var jag inte lika underviktig som jag varit tidigare) och gick tillbaka till min gamla modellagentur. Gjorde några fotograferingar och jobb, men under våren 2013 (länk!) kom mina hetsätningar tillbaka och bulimin var ett faktum.

Efter såhär många år med ätstörningar började jag bli förbannad – vilket jag tror att man måste bli för att kunna bli av med skiten. Jag insåg att min normalvikt inte var den jag “ville” att den skulle vara, och att jag inte skulle få något vettigt liv överhuvudtaget om jag fortsatte i samma sjuka vanor. Hösten 2013 skrevs jag in på dagvård igen, och i januari 2014 bestämde jag själv att jag skulle läggas in på slutenvård. Därefter fortsatte jag på dagvård, och efter totalt 9 månader på de olika avdelningar skrevs jag ut. Efter några samtal på öppenvården under sommaren insåg jag och min psykolog att i princip alla mina ätstörda handlingar var borta. I augusti 2014 friskförklarades* jag, och jag VÄGRAR att låta några hjärnspöken styra mig igen. Det är dags att leva!

* Att bli friskförklarad betyder INTE att ens sjuka tankar är helt borta, men det betyder att man klarar av att stå emot dem. Ångest och liknande lär finnas kvar i många år, men inte i samma utsträckning som innan. Det är nu efter friskförklaringen som man måste fortsätta kriga för att hjärnspökena tillslut ska inse att det inte längre finns något att hämta. De har inget i min kropp att göra. Det är JAG som bestämmer.

---

My eating disorders history

Coming soon…