Jag har, som jag skrev för ett par dagar sedan, mått rätt kasst det senaste. Trots min deppighet tvingade jag mig själv till gymmet igår, och det var bara såååå skönt. Körde Bodycomat (givetvis), som deltagare istället för instruktör. Bara att ‘lätta’ på det ansvaret kändes befriande; att se min egna kropp i spegeln och fokusera på MITT välmående. Efter ett litet peptalk med Becca (vän, BC-instruktör och GTA på NW) bestämde jag mig för att ta ett break från instruktörsjobbet − dock inte helt. Jag tänker vicka när jag kan/orkar, vara med och köra releaser, men jag släpper mina fasta klasser. Har jättesvårt för att göra sånt (säga nej etc.), för risken att folk ska bli besvikna på mig, men om det är något jag lärt mig under alla mina ätstörda/sjuka år så är det att sätta min egna hälsa först. Ibland måste man våga vara egoistisk.

Jag vet hur det känns när jag hamnar i “riskzonen” för att börja gräva ner mig (isolera mig, trilla tillbaka till osunda tankar osv), men jag vet också hur jag kan motverka “tillbakafallandet”: ta ett break − kom tillbaka. Det är OKEJ att ta en paus. Det är OKEJ att sätta sin egen hälsa i första rummet. Det är också OKEJ att må dåligt ibland. Jag tänker dock inte låta någon värre depression ta sig tillbaka till min kropp, så nu tar jag en paus från diverse ‘måsten’ och ger mig själv tid att komma tillbaka på banan igen. Hare gôtt, hajj!

Bli statist redan idag – sök över 1000 jobb!