Det har varit lite dåligt med blogginlägg det senaste, men jag har inte riktigt haft lust och ork. Noll inspiration. Jag har känt mig ganska “tom” sedan ett tag tillbaka. Kan inte sluta tänka på min vän Tobias som gick bort i mellandagarna. Jag tänker ofta alldeles för mycket, ältar saker som “gått fel” i en halv evighet. Jag antar att det finns både positiva och negativa sidor med att vara en tänkare, men i nuläget känns det som att jag inte orkar med den egenskapen längre. När någon dör är det normalt att sörja i både kortare och längre perioder, men just med Tobbe känns det annorlunda. Det är som att hela kroppen vet att något har gått snett, slutat på värsta sätt, och hamnat i total obalans. Det känns jättekonstigt. Vi har inte umgåtts på ett tag, men vi har (hade?) en hel del gemensamt som vi kunde prata om och känna igen oss i hos varandra, vilket är en enorm lättnad när man har det jobbigt. Att vi inte kan “mötas halvvägs” längre känns konstigt. Förjävligt. Hemskt. Men mest fel. Alla mina tankar som kretsar kring “tänk om…” håller på att göra mig galen. Det är naturligt att skuldbelägga sig själv när ett helvete som detta inträffar, men till skillnad mot tidigare erfarenheter känns det som att Tobbes bortgång kommer att finnas med längre. Jag har så jävla svårt att acceptera det som hänt. Jag vill inte. Jag vill heller inte älta det − för hans familjs skull, men jag behöver få det ur mig; att mitt hjärta tog en rejäl törn och att det kommer ta tid för mig att att acceptera vad som har hänt, vad som kunde ha hänt, och vad som aldrig kommer att hända.